Barn, auktoriteter och empiri

Som nämnts i skrivelsen till kommunen så anser jag att det finns en risk att barnen får en skev uppfattning av hur en kommun bör agera vad gäller handläggning av ärenden och kommunikation med medborgare.

Det är ju ingen tvekan om att även barn och ungdomar som sätter sig in i ärendet inser hur dåligt handlagt det är. En av grannarna kommenterade spontant hela hanteringen av byggärendet med att om det hade varit en inlämningsuppgift på högstadiet så hade den kommit i retur med besked att den måst göras om, eftersom man inte löst uppgiften. En annan person, som var involverad i värdering av huset, kom med kommentaren att det hela påminde om ett omdöme man förr kunde få i skolan; "inte förstått ämnet".

Vi drabbade familjer har ju varit ute för en situation där det har varit nödvändigt att lägga mycket tid och ansträngning på att komma ur situationen med det felaktigt handlagda byggärendet och felaktigt byggda huset, för att förhindra att vi förlorade de pengar vi satsat på boendet. Sådant märker barnen naturligtvis och ställer frågor kring det.

Särskilt minns jag ett tillfälle när vi satt kring köksbordet och barnen försökte förstå vad som hade hänt. Dialogen rörde sig kring försöken till dialog vi i bostadsrättsföreningens styrelse hade haft med kommunen.

– Men varför frågar du dem inte varför de inte gjort som det står i det där bygglovet?
– Jo, men det har jag gjort.
– Vad svarar de då?
– De svarar inte. Pratar med med dem svarar de på något annat än det man frågar om. De säger bara att det är byggherrens ansvar att bygga som bygglovet säger. Skriver man till dem svarar de inte alls på sådana frågor.
– Men säg till dem att det står att de skulle gjort det där du sa det stod där [resultat av undersökningar tillgängliga vid byggsamråd, kontrollpunkter om buller och vibrationer i kontrollplan].
– Jo, det har jag gjort, men de svarar ändå inte.
– Varför då?
– Det vet jag inte, men jag kan fråga det också nästa gång.

Återgivningen inte ordagrann (det har ändå gått 1½ år sedan den ägde rum), men dialogen ger ändå en rättvisande bild av absurditeten i den situationen vi befann oss i.

För någon vecka sedan var det en ny dialog, denna gång apropå vad stackars barn skulle kunna få för uppfattning om hur en kommun ska agera, utifrån de erfarenheter som vi har haft under de senaste två åren.

– Jag vill att kommunen ska svara på våra frågor, så att ni ska kunna se hur kommunen normalt borde hantera ärenden.
– Varför då?
– Annars kanske ni tror att en kommun inte behöver följa sina egna beslut och inte heller svara på frågor när när man har gjort allvarliga fel.
– Jaha?!
– Ja, annars när ni ska lära er om lokal demokrati i skolan, så kommer ni att lära er en sak i skolan, samtidigt som ni har kunnat se en helt annan sak i verkligheten. Vilket kommer ni att tro på då, verkligheten eller det de säger i skolan?
– Jo men vi tror på det som de säger i skolan!

Jaha, happ! Inte helt i linje med min argumentation. Det är för all del bra att det finns någon tillit till auktoriteter – i det här fallet lärare – som förmedlar väsentlig information och kunskap. Lektionen om vikten av empiriskt stöd till beskrivningar av verkligheten får vi ta en annan gång. Oavsett det har barnen ändå fått en stark upplevelse av följderna av det felbyggda huset och felaktigt handlagda byggärendet. Det har ju funnits i bakgrunden av familjens liv under ett par år och tidvis med rätt hög intensitet. Tilliten till fungerande system är bra, men det skulle vara bra mycket bättre att uppleva dem i verkligheten också.