Inledningsvis kommer denna blogg att fokusera på försök till kommunikation med kommunala myndigheter med anledning av det felbyggda huset. Det har visat sig att hittillsvarande försök till kommunikation inte har fungerat. Vid muntlig kommunikation har man valt att ge icke relevanta svar. Vid skriftlig kommunikation har man valt att inte svara på tilltal vad avser framförda frågeställningar. Frågeställningarnas innehåll framgår av senare inlägg.
Senare hoppas jag att bloggen kan komma att behandla på vilket sätt kommunen har förändrat sin verksamhet för att fel och underlåtelser av det slag som förekommit hittills inte ska uppkomma igen. Ytterst handlar det om upprätthållande av demokratisk beslutsordning, där man måste säkerställa att beslut som fattats av politiskt tillsatta organ ska upprätthållas och följas vid en förvaltnings handläggning av ärenden.
Vidare har jag idéer om att skriva betraktelser kring konsekvenser av att kommunal förvaltning ignorerar beslut som fattas av poltitiskt tillsatta organ.
Jag är väl medveten om att denna blogg kan uppfattas som ett verk av en rättshaverist. Därför vill jag inleda med att analysera det ordets betydelser och kommentera på vilket sätt denna blogg förhåller sig till dem.
Enligt Svenska Akademiens ordlista är en rättshaverist en "person som påstridigt hävdar sin rätt". Hittills har jag inte uppfyllt den definitionen. I och för sig har vi tre drabbade familjer som bodde i radhuset, och den bostadsrättsförening som ägde fastigheten, hävdat vår rätt. Vi var inte mer påstridiga än vad som var påkallat av insikten om att värdet var bortsopat såväl avseende lägenheterna som bostadshuset i sig självt. Anledningen till att värdet försvann var att vi uppdagade att bostadshuset var byggt i strid mot det bygglov som beviljats för bostadshuset nästan tio år tidigare. Resultatet av vårt idoga, men alltså inte särskilt påstridiga, arbete blev så småningom att vi kom till en uppgörelse med Trafikverket, där vi tre drabbade familjer slutligen erhöll ersättning för de – till följd av de konstaterade felen – icke omsättningsbara lägenheterna. Trafikverket tog därmed ansvar i egenskap av verksamhetsutövare enligt miljöbalkens bestämmelser.
Dock kvarstår konstaterandet att kommunen inför och under byggnationen av bostadshuset handlagt ärendet i strid mot givet bygglov. Detta påtalade vi naturligtvis för kommunen när vi kom till den insikten. Trots upprepade kontakter, inte heller dessa särskilt påstridiga, i saken så har vi inte erhållit ens en relevant kommentar till de frågeställningar vi framfört, än mindre något vettigt svar.
Nu väljer jag att gå över till en mer påstridig fas, nu när varken jag eller någon av de andra drabbade familjerna längre är sakägare vad avser det felbyggda huset. Anledningen till det är att det felaktigt handlagda ärendet innehåller så grava fel och underlåtelser att kommunen förefaller sakna förmåga att upprätthålla och följa egna beslut som fattats i enlighet med demokratisk beslutsordning, alltså följa beslut som fattas av politiskt tillsatta organ. Därmed saknas grund för möjligheten att bygga tillit till kommunens verksamhet. Under sådana förhållanden lär det också vara svårt för kommunen att få externa aktörer, t. ex. byggherrar, att följa beslut som fattats i enlighet med demokratisk beslutsordning. Varför skulle t. ex. byggherrar följa nämndbeslut när den kommunala förvaltningen inte gör det?
Från nu kommer jag att uppfylla ett påstridighetskriterium. Betydelsen av rättshaverist var ju "person som påstridigt hävdar sin rätt". Men i det här fallet agerar jag ju inte för att hävda min rätt. Vi har redan lyckats uppnå att undvika ruin för alla de tre drabbade familjerna, så i den bemärkelsen behöver jag inte hävda min rätt. Däremot anser jag att det inte är acceptabelt för någon medborgare och skattebetalare att iaktta och påtala grava fel i kommunal verksamhet som leder till kapitalförstöring om åttasiffriga belopp, och därvid endast mötas av ignorerande av framförda frågeställningar. Det går som en röd tråd att kommunen valt att ignorera väsentligheter. Först ignorerar förvaltningen nämndbeslut i form av ett bygglov med tillhörande villkor. Därefter ignorerar man medborgare och deras frågeställningar kring det när missförhållandena uppdagas. Sådant beteende är inte acceptabelt och måste stävjas. Bor jag i en kommun som beter sig på det viset är det nödvändigt att bekämpa det. Alternativet vore att se på när mina barn växer upp i en verklighet som i avgörande delar i negativ bemärkelse är väsensskild från det de så småningom ska lära i skolan om lokal demokrati. Ett sådant alternativ finner jag mig inte i, så länge jag lever i ett samhälle med yttrandefrihet och där upprätthållande av demokratisk beslutsordning för offentlig verksamhet för övrigt är norm och lag.
Ordet rättshaverist skulle kunna dekonstrueras till "person som har rätt", alltså någon som vet att det inte råder något tvivel om att den har rätt i sak. I det här fallet vet jag med fullkomlig säkerhet att jag har rätt. Därmed har jag inte något behov att få eller hävda rätt. Tolkat i denna positiva bemärkelse – att jag har rätt – är jag absolut rättshaverist i det här fallet. Dock saknas stöd i såväl Svenska Akademiens ordlista som Svenska Akademiens ordbok för denna tolkning av ordet, tyvärr. Så då är jag väl bara rättshaverist enligt en hämvävd tolkning och inte sett till hur ordet normalt används i svenska språket.
I Svenska Akademinens ordbok finns ytterligare förklaringar till ordet rättshaveri. I Wikipedia har dessa förklaringar till ordet rättshaverist listats på detta överskådliga sätt:
- (pedantiskt) begär att (alltid) ha eller få rätt;
- benägenhet att envist och påstridigt hävda och fasthålla vid en viss ståndpunkt och anse denna vara den enda rätta eller
- att envist även också påstridigt hävda sin rätt även ifråga om obetydligheter;
- stundom övergående i beteende: Ofördragsamhet, trångsynthet;
- även konkretare, om handling eller uppträdande som vittnar om sådant begär eller sådan benägenhet.
Första punkten uppfyller jag generellt inte. Jag har inget krav på att pedantiskt eller alltid ha eller få rätt. Däremot är jag väl medveten om när jag har rätt i sak, t. ex. när det entydigt går att utläsa av tillgängliga dokument. Det här råkar vara ett sådant fall. Att förneka att grava fel och underlåtelser begåtts i det byggärende som jag i senare inlägg refererar till, vore detsamma som att säga att diarieförda handlingar inte korrekt visar hur ärendet har handlagts. Så tydligt är det att man vid förvaltningens handläggning ignorerat nämndens beslut i just detta fall. Här finns alltså ett objektivt sanningskriterium som gör denna punkt irrelevant.
Andra punkten uppfyller jag generellt inte. Normalt hävdar och fasthåller jag inte ståndpunkter utan att vara beredd att omvärdera dem när annan bättre kunskap finns. Dock, i detta fall finns inte utrymme för alternativa tolkningar av handläggningen av byggärendet, med mindre än att det skulle visa sig att diarieförda handlingar inte korrekt visar hur ärendet handlagts. Även här gör det objektiva sanningskriteriet att punkten är irrelevant.
Tredje punkten uppfyller jag generellt inte heller. Jag hävdar normalt inte min rätt ifråga om obetydligheter. För övrigt – gällande de frågeställningar jag redan framfört till kommunen och åter framställer i kommande inlägg – avser inte obetydligheter. Det rör upprätthållande av demokratisk beslutsordning, med andra ord, själva fundamentet och existensberättigandet för kommunal verksamhet. Alltså är den här punkten inte tillämplig i det här fallet eftersom det inte rör sig om obetydligheter.
Fjärde punkten uppfyller jag generellt inte. Jag tror mig inte om att vara trångsynt. Tvärtom tror jag mig om att ha tillräcklig bas av bildning för att i många sammanhang undvika trångsynthet. Jag kan också fördra mycket i vanliga fall. Dock måste jag erkänna att ofördragsamhet faktiskt är ett relevent begrepp när det kommer till vissa underlåtelser jag kunnat iaktta hos kommunen i det här fallet. Jag kan inte fördra att kommunal förvaltning underlåter att följa nämndbeslut utan motivering eller referens till annan lag eller regelverk. Jag kan heller inte fördra att adekvat kontrollsystem saknats för att stävja konstaterade grava underlåtelser under ärendets långa handläggningstid. Jag kan absolut inte fördra att bli ignorerad när jag påtalar uppenbara och grava fel och underlåtelser i kommunens handläggning. Dock har denna brist på fördragsamhet i detta fall inte lett till trångsynthet. I stället argumenterar jag i kommande inlägg med ett brett anslag för att till och med den mest trångsynta person ska kunna inse att det skulle vara kontraproduktivt för kommunen att fortsätta ignorera mig och de frågeställningar som vi drabbade bostadsrättshavare tidigt framfört.
Femte punkten ligger i betraktarens ögon, så den lämnar jag till läsaren av dessa rader och kommande inägg att bedöma.
Av de fem punkterna är alltså tre inte relevanta i just detta fall. Två av dem är inte relevanta eftersom det finns en objektiv sanning att förhålla sig till, förutsatt att de diarieförda dokumenten korrekt utvisar hur ärendet handlagts. Den tredje punkten faller på att det inte rör sig om obetydligheter.
Den fjärde punkten uppfyller jag till hälften i detta fall. Det rör sig om ofördragsamheten med vad som förevarit, såväl vad diarieförda dokument utvisar som det bemötande (eller brist därpå) som jag och övriga drabbade mötts av. Någon trångsynthet känns jag dock inte vid.
Den femte punkten är det som sagt ni läsare som ska bedöma, så den ingår inte i min egen bedömning.
Min rättshaveripoäng i detta fall är alltså tämligen låg, endast 0,5 av 4. Slutsatsen blir att jag inte är rättshaverist i den betydelse som ordet normalt har i svenska språket, utan endast i min egen hämvävda dekonstruktion av ordet, alltså att jag i detta fall vet att jag har rätt.
Läsaren kan följaktligen känna sig trygg i att jag inte har något behov av att få rätt. Det är inte därför jag skriver detta. Däremot kräver jag att kommunen ska förhålla sig på ett konstruktivt sätt till det som är diariefört i detta ärende, konstatera de grava fel och underlåtelser som ostridigt framgår av diarieförda handlngar och ta de konsekvenser som följer av ett sådant konstaterande. Inte minst är det nödvändigt att kommunen slutar ignorera oss oförskyllt drabbade medborgare när vi påtalar dessa förhållanden. Våra barn förtjänar inte att även i fortsättningen behöva växa upp i medvetande om att kommunen ignorerar såväl egna beslut som de medborgare som påtalar iakttagna missförhållanden. Vi som är vuxna vet att det är inte är en normalitet (eller åtminstone inte ska vara det), men barnen som inte iakttagit något annat kommer att bli illa rustade för att försvara demokratin den dagen de skulle behöva göra det. Därför är det nödvändigt att de får möjlighet att iaktta att kommunen tar sin egen verksamhet på allvar, inklusive upprätthållande av demokratisk beslutsordning.
De tidigare bloggar jag har startat har varit anonyma, även om det inte har varit direkt svårt att spåra min identitet för den som har velat göra det. Jag hade gärna fortsatt blogga på det viset, efterom jag tycker att min person är ganska ointressant i sammanhanget. Dock är det så att när jag på det här sättet framför sakliga synpunkter som rör offentlig verksamhet, så vill jag tydligt visa vem jag är. Därför fungerar det inte att vara anonym den här gången. Mitt namn är Magnus Frid. Jag lever med min familj i Alingsås.
Det är min förhoppning att en eller annan idog läsare ska finna det intressant att följa denna helt otrendiga blogg. På gott och på ont saknas här varje tendens till snärtiga kvittranden. En del läsare kommer nog att uppfatta en del inlägg som väl mastiga. Det må så vara, men mot det vill jag argumentera att viktiga spörsmål som upprätthållande av demokratisk beslutsordning måste belysas noggrant. I dessa tider av stort genomslag för kortfattade ståndpunkter med affektivt anslag, så finns nog ändå något utrymme för längre texter som belyser hur vårt samhälle fungerar och vad vi måste hålla fast vid för så småningom att inte bara bli offer för ledare som hänvisar till allt för enkla lösningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar